Men... Det såg ju så bra ut?
Som rubriken antyder så såg det väldigt bra ut inför precis avslutad gameweek och det blev också signumet under hela veckan, den slutgiltiga klättringen mot toppen skulle börja, men så blev inte fallet.
Vad är det då jag menar? Jo, jag hade de senaste veckorna verkligen gått bra, flera fina resultat gjorde att femteplatsen var min och att jag hade två fria byten. En iskall Heung Min Son och en lika iskall Julian Alvarez blev till älskade, gulliga och alldeles underbara Bukayo Saka och hans raka motsats Darwin Nunez. Här skulle målen in helt enkelt. Och när Bukke efter tio minuter hemma mot Wolves gjorde 1-0 följt av att mitt succédrag Olexander Zinchenko levererade return för sin fjärde raka gameweek så kände jag det, det här är min vecka. Ledande Imperiet var -8, det hade stigit honom åt huvudet (trodde jag) och Arsenal skulle inleda med att minst 20 poäng skulle in från duon. Från 2-0 och total överlägsenhet kände jag att det kunde bli blodigt, det kunde bli 6,7-0 detta. Men att slutresultatet skulle bli 2-1, med ångest mot slutet och ett slutgiltigt resultat för duon på 13 poäng så kände jag det för första gången: Men... Det såg ju så bra ut?
Lördagskvällen fortsatte planenligt med stora poäng från Gordon och Trippier. Som vanligt, alla ni som inte äger dem, synd för er för ni ligger inte i topp i ligan. Men vi går istället till söndagen. Där Norin av någon outgrundlig anledning åkte till julskyltningen i Falu Centrum, frös arslet av sig, hörde PRO:s kör överröstas av sitt egna piano med en avslutning från Falu Musikskola där engelskan i deras version av Last Christmas fick självaste George Michaels spöke att hemsöka Falun för all framtid. Vaknade kallsvettig inatt av uttalet på ordet ”recognize” brrr....
När man kom hem slog man upp resultaten. 4-3 till Liverpool och direkt kom den känslan. Här är det returns från nyförvärvet Darwin, men framförallt från kapten Salah. Totalt: 0+1 från dessa herrar på fyra mål och totalt 12 poäng och slösad bindel. Känslan kom för andra gången: Men... Det såg ju så bra ut?
Avslutningen skulle givetvis innebära att leverans kom från både Heung Min Son och Julian Alvarez, där jag fan kommer undan med blotta förskräckelsen tack vare sydkoreanens självmål i matchen. Och för tredje och sista gången i helgen så infann sig känslan: Men... Det såg ju så bra ut? Men ja det var här det slutade, kvar på femteplatsen, nu delad med skräddar-Nordin. Samtidigt som Nygrenz obegripliga bygge tog 89 lika obegripliga poäng och sprang om. I toppen är de dock kvar. Imperiet och Nisses Pojkar. Han fick rätt igen Imperiet, med en jävla Burnley-back. Jag orkar fan inte. Direkt känsla: Man vill inte dela kontor med Imperiet för tillfället, han kan inte sluta prata om det va? Helt fel på det kan jag inte vara. Nisse leder. Fina jävla Nisse. I helgen spikar vi Juventus igen, ni som fattar, fattar.
Jag är dock ett av sex lag som sprungit iväg. Lilla lilla glappet ned till sjundeplatsen. Alice 42 poäng bakom, precis före Kvarnis. Förstå vad deppigt, att knappt leda över Kvarnis såhär långt in.
Det spelar nog dock ingen roll. Nu börjar december. Späckat schema och Alice ska frodas. Snart är Martial i bygget och då mina vänner, då kommer Fransmannen, Manchester United och fucking jävla Alice att frodas, spikrakt uppåt i tabellen. Varför skulle någon ta in Martial tänker ni? För att Alice alltid gör det i December och alltid lyckas. Om 31 dagar kommer känslan tillbaka: Men... Det såg ju så bra ut?
Norins heta lista
Olexander Zincheko – kanske min mest lyckade satsning någonsin. Känslan att träffa sådär rätt. Som man lever på den.
Wolvesförsvar för första gången på år och dagar? - Burnley hemma och Nottingham hemma, jag går rakt ut på Dawson. Dags att knoppa in nån hörnjävel.
Målvakternas obetydelse – Har spelets två billigaste som lirar, den här positionen behöver ett lyft va? Snacka om obetydligt.
Lycka till på liret!
Dippmixen
